Ibland blir man förvånad över hur klienter har valt att göra olika transaktioner i sina företag, utan att man har rådfrågat någon sakkunnig på området.
Håller just nu på med ett fall som jag känner mig osäker inför. Skall man verkligen hålla på med att spackla, trixa och fixa, för att försöka hjälpa en klient ur ett näst intill brottsligt förfarande? Speciellt när klienten i sin dagliga verksamhet pratar mycket om moral och etik.
Många säger om oss och mig personligen att jag inte har något samvete och ställer upp på konstiga transaktioner och det kan vara sant. Men det finns ändå gränser på vad man kan ställa upp på. Samtidigt måste man ändå förstå att den styrelse som är ansvarig för de transaktioner saknar den kunskap som "borde" krävas för att leda en sådan här verksamhet.
Själv hade jag lite åsikter när dessa transaktioner genomfördes och jag sa mig då vara villig att kostnadsfritt hjälpa till. Men denna hjälp avvisades, man hade en annan person som skulle användas i processen. En gammal trogen vapendragare. Så jag släppte saken då. Idag har Skatteverket börjat ställa frågor och vet inte riktigt hur jag ska agera.
Skall jag följa mitt samvete, personlig moral och etik eller ska jag följa organisationens önskan om att undvika skatt ? Ja det är frågan om vilket ben jag skall stå på? Troligen kommer jag att välja att öppet redovisa hela upplägget av affären och att upprätta de papper som krävs för att saker och ting skall se bra se så bra ut som möjligt. Sedan är det upp till organisationens styrelse, att själva välja vilken väg som man önskar gå.
Ibland måste man få vara obekväm, även om det kan kosta lite både i anseende och trovärdighet. Hade det varit frågan om en vanlig klient hade jag avsagt mig uppdraget helt. Men här är det inte det.
Tomas Tobiasson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar